.

Ja nu jäklar sparkas det hej vilt därinne! Man kan till och med se utifrån magen nu.
Pappa Mårten verkar lugna Lillis. Det är inte kul.
Jag vill ju att han ska känna och se han med!
Men så fort han kör dit sin hand så blir det helt plötsligt tyst...
Buse!

Men nu är vi i vecka 22 och det är kul!

"Ditt barn är ca 20 cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 500g. Barnet både sover och är vaken. Den har en egen dyngsrytm. När du vilar är barnet kanske som mest livligt. Den del av hjärnan som tillverkar hjärnceller fram till att barnet är fött utvecklas mycket nu."

Just nu sitter jag bara och njuter för att jag är ledig i hela 6 dagar. Min rygg och jag blir glada av att få lite långledigt.

Så imorgon åker vi hem till Katrineholm för att få lite lantluft och lite lugn. När man bor så centralt som vi gör kan det vara skönt att få en paus och slippa se stressade människor jämt och ständigt. Och jag känner alltid att det är skönt att komma så långt från jobbet som möjligt när jag är ledig. Då kan jag slappna av till 100%.

På Lördag får jag förhoppningsvis träffa lite släkt. Man ser dom ju så sällan när man bara är ledig över en helg. Vi ska ha lite kalas, för både jag och min Kusin har fyllt år. Det tycker jag ska bli trevligt!

Det är svårt det där. När slutar man fira någon?
Vi har alltid firat kusinerna (jag har bara 5st) men nu är vi stora. Vi umgås inte på samma sätt längre som när vi var små. Jag älskar att köpa presenter och så. Men vart drar man gränsen? Ja menar, vi firar inte ens Mårtens alla syskon.

Sen har jag märkt att eftersom att jag har flyttat så har det här med firande från släkt falnat av och det är inte så konstigt. Men det är klart att det känns när man inte ens får ett vykort från Farfar, medans mina syskon får presenter och pengar.
Det känns liksom som att man inte ska firas för att man har flyttat och inte kan komma hem jämt och folk har svårt att ta sig hit.
Svårt det där tycker jag. Vad tycker ni?

Jag känner att antingen firar man alla. Eller så firar man inte någon.