.

♦Jag har fått uppfattningen av att folk tycker att det är en större grej att gifta sig än att skaffa barn.

♦Jag har fått uppfattningen av att många tycker att det inte spelar någon roll om man inte har ett jobb när man skaffar barn (så länge mannen har jobb är det ju lungt)

♦Jag har fått uppfattningen att många skaffar barn bara för att "bli" något.


Att skaffa barn för mig är det största beslutet man tar i sitt liv.
Hade jag fått bestämt hade jag nog skaffat barn när jag var 17år. Men jag tänkte längre än så.

- Då hade jag en pojkvän som gjorde allt för att göra mig med barn. Av anledningen att han ville binda mig till honom för resten av livet, kontrollera mig med järnhand. Jag lät det aldrig hända och det tackar jag mig själv för än idag.

När jag var 19 flyttade jag till Stockholm med en kille jag varit tillsammans med i 6månader. Jag började jobba på timmar och tänkte att nu! Nu kanske jag kan bli mamma snart! Min kille hade ju jobb, men det visade sig sen att han levde långt över sina tillgångar och körde både hans och min ekonomi i botten och gick mig bakom ryggen.
En sådan otrygg kille kan man ju inte skaffa ett barn med.

Jag var singel ett år emallan ungefär och hade inte en tanke på någon annan än mig själv.
Då träffade jag min föredetta. Jag fick fast jobb och tänkte att nu! Nu kan jag bli med barn. Det visade sig efter ett tag att min föredetta var som min första pojkvän. Det var mycket annat runt omkring som gjorde att jag inte kände mig trygg att skaffa barn. Jag var rädd helt enkelt.


När det tog slut hade jag ingen tanke på att träffa en ända kille. Jag var körd i botten, jag litade inte på killar.

Då en dag, av en slump träffade jag Mårten. Jag stretade emot så länge jag kunde, men jag var tvungen att erkänna för mig själv: Jag var så sjukt kär i denna man!

Han bodde i sin etta inne i stan, jag bodde i min 2,5 utanför stan. Det var min trygghet om det skulle skita sig. Det var den inställningen jag hade. När skiter det sig?

Nu har vi varit tillsammans i 2år, båda har fast jobb, vi har en stor, fin 3a och jag känner mig trygg och har aldrig älskat någon som jag älskar Mårten.

Men hade jag inte haft fast jobb eller utbildning så hade jag väntat med barn.

Man kan inte förlita sig på att någon annan ska ta hand om dig.
För OM det skulle ta slut, så kan inte jag försörja mitt barn. Vem ska ta hand om dig då? Och det är det minsta jag kan göra för att mitt barn ska få en trygg uppväxt.

Jag tackar mig själv för att jag inte skaffade barn med någon av dessa män.
Men jag tackar dom för att jag tänker till en, två och tre gånger extra!


Jag blir mörkrädd när folk inte tycker att det är en big deal att skaffa barn.
Jag ser folk som skaffar barn för att binda någon, eller för att man själv vill BLI någon.
Men vem tänker på barnen?